Analys: Direktdemokratins kollaps
I två års tid har britterna snickrat på ett avtal för att lämna EU. Merparten av den tiden har gått till interna konflikter, alltså att bråka om vad de brittiska politikerna egentligen vill uppnå, inte till att förhandla med EU. Att det har blivit så här motsägelsefullt har en tydlig orsak - britterna vill inte lämna EU, framförallt inte de brittiska parlamentsledamöterna.
Tunn majoritet
När folket röstade för att lämna EU med minsta möjliga majoritet, deltog bara en mindre del av väljarna, men ändå tillräcklig för att valet skulle vara giltigt. Det innebär att mindre än hälften av de röstberättigade britterna röstade för att lämna, men det är inte huvudproblemet. Huvudproblemet är att en majoritet av de folkvalda parlamentsledamöterna inte ville lämna.
Motsträvig VD
Britternas premiärminister Theresa May har nämligen fått rollen som en sorts motsträvig VD, som av styrelsen fått i uppdrag att göra ett stort förvärv, tvärtemot VD:s rekommendationer. Eftersom VD vill vara kvar, stannar denne kvar och försöker på olika sätt få till den hopplösa situationen. Detta sker genom att förhala proceduren, genom att sätta upp olika villkor för att genomföra affären, liksom att i slutänden förhandla fram en affärs, som är så komplicerad att ingen i styrelsen begriper den. I längden blir det ohållbart. Antingen måste VD gå och någon annan genomföra styrelsens intentioner, eller så måste ordföranden bort och affären skrotas.
På väg att skrotas
Britterna är nu på väg att sparka ordförande, skrota förvärvet och gå tillbaks till det gamla. Theresa Mays förhandling med EU har kritiserats både under processen, liksom det utfall hon fått fram. Ytterst få parlamentsledamöter har backat upp henne och det är inte konstigt. May röstade själv, som de flesta ledamöter, för att vara kvar i EU. Hennes motivation för att genomföra detta utträde handlar därför uteslutande om att gå till historieböckerna. Det har hon nu gjort, men inte som hon hade hoppats, utan för att hennes förslag röstats ner med den största majoritet ett förslag fått, som kommit upp i parlamentet för omröstning.
Sätter omöjliga gränser
Hon har dessutom satt upp otaliga gränser, så kallade "red lines" (exempelvis att "no deal is better than a poor deal"). Det har rört upp känslor, polariserat ledamöter och minskat chanserna till en acceptans för hennes förslag. Fyra gånger har nu parlamentet röstat emot, både hennes förslag, liksom hennes intentioner (exempelvis att ta bort alternativet "no deal", liksom hennes ambition att inte avvika från tidsplanen). Hon kommer att komma in i historieböckerna som den premiärminister som haft störst motgångar på kortast möjliga tid. Theresa May är helt enkelt körd och det är synd, för hennes avtal var en överraskningsfri kompromiss, men som inte fick stöd någonstans i parlamentet.
Mobbing
Denna mobbing beror på att direktdemokrati inte fungerar, alltså att be de röstberättigade att direkt rösta om enskilda frågor. Vi går normalt till val och väljer personer, som sedan skall lotsa oss igenom de svåra frågor som samhället ställs inför. Försöker vi rösta om dessa svåra frågor direkt, är ett krav viktigt - folket och de folkvalda måste stå på samma sida, precis som VD och ordföranden i ett företag. I det här fallet var det inte så. Därför har processen blivit en katastrof.
Schweiz klarar
Det är bara Schweiz som klara den här typen av direktdemokrati, men de röstar om allt, både på kantonal nivå och på riksnivå. Effekten har blivit att de är det mesta konservativa landet i världen, där exempelvis kvinnor fick rösträtt så sent som i början av sjuttiotalet. Schweizisk direktdemokrati innebär att de ofta röstar emot förslagen och allt behålls som det är. Dessutom är omröstningarna bara rådgivande, som när de röstade för att stoppa invandringen från EU för 5-6 år sedan. Tre år senare begravdes idén, eftersom EU sa nej. Om invandringen skulle upp på agendan, då skull allt upp, precis som i Brexit.
Vägskäl
Direktdemokrati fungerar inte. Det gör uppenbarligen inte heller idéerna om att lämna EU, i alla fall inte för ett välutvecklat industriland som varit med ett antal decennier. Det är vad Brexit visar. Då har ändå den brittiska nationen varit den part, som ständigt reserverat sig mot EU-beslut, som ständigt krävt eftergifter och som ständigt fått dem. Om inte ens britterna kan lämna EU utan att skapa kaos i samhället, då kan ingen.
Vad händer nu?
Jag tror på följande. Nästa steg i denna process blir att Theresa May lämnar. Det finns rimligen en övre gräns för hur många bakslag en premiärminister kan råka ut för på kort tid och fortfarande vara trovärdig på sin post. Den gränsen passerade hon redan efter omröstning nummer två. När May väl är borta ersätts hon av en blek person, vars enda uppgift är att driva Brexit till en ny omröstning.
Ny omröstning
Regeringen vill inte ha ett nytt parlamentsval, eftersom rädslan hos de brittiska Torypolitikerna för att bereda väg för socialisten Jeremy Corbyn är större än längtan att lämna EU. När ett nytt EU-val genomförs blir valdeltagandet högt. Totalt 54 procent kommer att rösta för att vara med i EU. Då kan böckerna kring denna lärorika resa stängas. Facit? Att EU blivit ännu starkare och att direktdemokrati kastats på historiens sophög. För alla utom Schweiz, vill säga.