Malmqvist: Centralbankerna styr inte inflationen
En inflationstakt kring två procent är de flesta centralbankers mål. Egentligen är målet ”prisstabilitet”, men i en värld av överförenklingar och raka budskap har det förvandlats till en inflation kring två procent. Varför två procent? Det finns ingen bra förklaring, men när inflationsmålen växte fram för 20-30 år sedan, ansågs det vara tillräckligt högt för att inte riskera skapa deflation och tillräckligt lågt för att kvala in som ”stabila priser”. Mer genomtänkt är det inte.
Dribblar med målet
Förra veckan ändrade ECB målet för prisstabilitet, från att sikta på en inflation på 1,5-2,0 procent till att nu sikta på kring 2 procent. Det är ingen stor grej, utan ger banken möjlighet att i dagens läge med en inflationstakt på 2 procent kunna ligga kvar med rekordlåga styrräntor och räntepressande köp av statsobligationer. Femårssnittet för eurozonens inflation gick under 2 procent i början av 2013 och har sedan dess legat kring 1 procent. Den låga inflationstakten har ECB kritiserats för.
USA ligger högst
Federal Reserve har ständigt siktat på en tvåprocentig inflationstakt, utan att ha uttalat ett exakt mål. Även i USA gick femårssnittet under 2 procent i början av 2013 och har hållit sig under två sedan dess, dock inte riktigt lika mycket under som i eurozonen. Det är först nu, med en aktuell inflationstakt på hela 5 procent, som femårssnittet kommit upp till 2 procent igen.
Sverige i botten
Vår egen Riksbank har varit ännu mer framgångsrik på att skapa låg inflation. Här gick femårssnittet under 2 procent redan 1998 (ja, du läste rätt) och har inte varit över två sedan dess. Under 2012 var vi nära 2 procent, men efter det har trenden vänt ner, precis som för de två bjässarna.
Britterna annorlunda
Storbritannien har som vanligt tagit en egen väg. Femårssnittet av inflationen gick under 2 procent redan år 2000, men gick sedan upp igen till drygt 3 procent under 2012-2013, för att därefter falla ner till under 2 procent 2016, där snittet legat sedan dess. Möjligen är Bank of England mest framgångsrikt av samtliga, eftersom de lyckats få en inflation kring just 2 procent, om än med klart större svängningar än övriga.
Och räntepolitiken..?
Det var inflationen, men det intressanta är ju vad centralbankerna gjort för att påverka den. Mitt svar är: Ingenting. Vi luras att tro på centralbankerna kan finkalibrera inflationen med hjälpaav styrräntan. Det är en illusion, vilket tydligt framgår om vi jämför styrräntan och inflationstakten. Det är inflationen som styr räntan, inte tvärtom och mönstret är lika för alla de fyra centralbankerna.
Hög ränta, som dalar
Fram till 2012 låg femårssnittet av styrräntan högt i samtliga länder. I eurozonen låg den ungefär en halv procent över inflationstakten, för att 2013 gå ner markant under. Detsamma i USA, där den och inflationen låg på samma nivå fram till 2011, varefter räntan styrdes ner kraftigt. I Storbritannien låg styrräntan drygt 2 procent över inflationen fram till 2008, varefter den dalade kraftigt till en nivå 1-2,5 procent under inflationen, där den legat sedan dess. Sverige hade en styrränta fram till 2009 som var drygt 1 procent över inflationen, för att därefter sakta styras ner till inflationen 2013-2017 och därefter till minus, för att på så sätt ligga en dryg procent under den redan låga inflationen.
Tydligt mönster
De långsiktiga trenderna visar ett tydligt mönster. Inflationen har gått ner till under två procent i samtliga länder, därefter har centralbankernas styrränta kommit ner. Den negativa reala styrräntan uppstod i samband med finanskraschen, då Centralbankernas rappa agerande hyllades som en viktig del i återhämtningen. Problemet är att bankerna aldrig tagit sig ur den extrema låga nivå. Nu när pandemin slog till var de därför tvingade att sänka till absurd låga nivåer, samtidigt som också var tvingade att manipulera ner även de långa räntorna.
Vad påverkar inflationen?
Påstående att centralbankerna skulle kunna styra inflationen går inte att bevisa. Trenden visar att de snarare kommer efter, alltså sänker räntan när inflationen går ner, men höjer inte när den går upp. Det ser vi tydligt i dagsläget. Det som styr inflationen är en enda viktig faktor - den internationella konkurrensen. Mer specifikt är det oljepriset som styr på kort sikt, vilket vi sett det senaste året. På lång sikt är det låga löner i utvecklingsländer, med tillhörande utflyttning av produktion, som pressar löneökningar och priser. Kina har ur detta perspektiv varit en enorm inflationspressare sedan ungefär 2005.
Sverige och EU
För svensk del finns en annan ännu viktigare faktor - EU. Efter inträdet i unionen 1995 bröts rader av pristrender, genom att inträdet i EU öppnade upp gränserna. Det var särskilt inom livsmedel och byggsektorn som vi fick ett helt annat prismönster. Eftersom vi dessutom hade byggt in ”inflationsklausuler” i rader av avtal i ekonomin, bröts även denna spiral när klausulerna plötsligt inte var lönsamma. Sverige före EU en kvasi-marknadsekonomi, där oligopol accepterades av politikerna, i utbyte mot ”förståndiga” prisökningar och en omdömesgill sysselsättningspolitik.
Och slutsatsen..?
Till slut går den extrema räntepolitiken inte längre, men det är svårt att säga när det inträffar. De vi nu ser är att de två tillgångar där räntan har störst betydelse, aktier och fastigheter, fortsätter att accelerera. Börsens p/e-tal ökar kontinuerligt till ännu högre rekord, samtidigt som fastigheterna direktavkastning blir ännu lägre (eller kvadratmeterpriserna på bostäder ännu mer absurda). Till slut har vi nått vägs ände. Vad blir den utlösande faktorn? Troligen den dag det går upp för allt fler att Federal Reserve inte kommer att stötta dagens absurd låga räntor. Och det är - när..?