Vad betyder budgetunderskotten?

För den som har minnen från 70-talet är budgetunderskott något instinktivt negativt. Då var det oljekrisen 1973-74 som fick konjunkturen att störtdyka och alla världens regeringar att dra på sig stora stimulerande underskott. Regeringarna ville överbrygga den, som det ansågs, tillfälliga nedgång som oljechocken skapade. Därför gav de bland annat skattelättnader för att företagen skulle hålla stora lager, liksom lättnader för att fortsätta investera i maskiner och fastigheter, trots svag efterfrågan. Dessutom gjordes stora offentliga satsningar på infrastruktur och bostäder.

Arbetslösheten steg

Arbetslöshetsunderstöd betalades samtidigt ut i allt mer generösa summor, eftersom det inte gick att undvika en press på arbetsmarknaden. De statliga bidragen startade en överefterfrågan som konserverade oljechockens initial inflationsuppgång. Stimulanspolitiken ansågs vara sund och ofrånkomlig i ett exceptionellt läge, ungefär som nu. Det tog Sverige 20 år och ett antal räntechocker för att ta sig ur den höga inflationen. Likadant för många andra länder.

Favorit i repris?

Vad säger att vi inte hamnar i samma situation igen? Två faktor skiljer, där den globala konkurrensen är den viktigaste. Den fanns inte på samma sätt under 70- och 80-talet. Exporten var producerad i företagens hemländer och särskilt i Sverige fick vi så kallade national champions, som fick dominera hemmamarknaden genom oligopol. Löneökningar kunde därför forslas vidare som prisökningar, som blev löneökningar, som blev…

EU räddade

Den andra faktorn gäller Sverige. Vi gick med i EU 1995. Då bröts många traditionella oligopol, inte minst inom livsmedelsproduktion, men också inom byggmaterial och inom många indexkopplade områden, som bostadshyrorna. Dessutom kunde ökad arbetskraftsimport få ner lönepressen i en överhettad konjunktur, särskilt inom byggsektorn. Från 1995 har Sverige haft en genomsnittlig inflation kring 1-1,5 procent, vilket är en av de lägsta i industrivärlden.

Inflationsspiral svårstartad

Den internationella konkurrensen och konkurrensen inom EU gör att det är mycket svårare idag att få igång en inflationsspiral. Det råder inte heller några tvivel om att den åtstramning som politikernas huvudlösa nedstängningar i skapade i våras, var av exceptionellt slag och därför måste mötas med exceptionella politiska motåtgärder.

Annorlunda nu?

Men det var då det. Mycket tyder på att det är annorlunda nu. Visst har vissa tidiga konjunkturindikatorer börjat gå ner under hösten, i takt med att många EU-länder återigen börjat stänga ner. Det är dock inte alls i närheten av den kollaps som vi såg i våras. Ändå är de statliga budgetkranarna på för fullt. Dessutom har de flesta centralbanker utlovat låga räntor under flera år, vilket börjat överhetta bostadssektorn, i alla fall i Sverige.

Värre än 70-talet

Budgetchocken denna gång är dessutom långt mycket värre än under 70-talet. Försämringen inom eurozonen är dramatisk. Räknat i procent av BNP har underskottet rasat från minus 1 till minus 9 procent. Det har aldrig tidigare förekommit i fredstid. Britterna har ett underskott på hela 18 procent, Spanien på 12, liksom Italien, medan Frankrike ligger på 11 procent. Till och med Tyskland har rasat. Detta historiska överskottsland redovisar nu ett underskott på 7 procent av BNP. Sveriges underskott på 4 procent är i sammanhanget ett av de lägsta i klassen.

Fortsatta räddningspaket

Eftersom ingenting tyder på att politikerna just nu vågar minska på stimulansåtgärderna, riskerar alla länder att vara på väg in i en överhettning som mycket väl kan överträffa utvecklingen under 70-talet. Till skillnad från då, är nämligen även räntorna rekordlåga. I början av 70-talet låg de på 4-5 procent även i statsfinansiellt välskötta länder, som dåvarande Västtyskland och Schweiz. Några år senare hade räntenivån åkt upp i tvåsiffriga tal i rader av länder, däribland Sverige.

Slutsatsen

”Denna gång är det annorlunda” vilar dels på att den internationella konkurrensen säkerställer att inflationsspiraler inte kommer igång, dels på att centralbankerna, även om den gör det, håller vad de lovat - nämligen ett ränteparadis under många år framöver. Då kan börsplacerarna lugnt satsa vidare, för stigande inflation utan stigande räntor är en drömvärld som knappast kommer göra aktieplacerare fattigare. Låt mig dock tillägga: Jag är skeptisk till att den faktiskt existerar.

Inköpschefernas index för servicesektorn är på väg ner igen, men inte som i våras