Blod, svett och avkastning
Denna artikel framgår ur Aktiespararen nummer 4 2017
Kan man säga att gymträning är vår nya religion? Döm själv. Sveriges första motionskedja var Friskis & Svettis som grundades 1978 . Sedan dess har Svenska Kyrkan tappat i runda slängar 1,5 miljoner medlemmar samtidigt som gym- och träningskedjorna vunnit nästan lika många själar. Våra sociala medier fylls av träningsbilder, nyttig-frukostfotografier och före/efterporträtt. Någonting har uppenbarligen hänt med våra vanor.
I slutet av sjuttiotalet, när den då unga branschen bytte de svartvita skyltarna märkta ”Tyngdlyftningslokal” mot neonfärgade GYM-dito, var träningen mestadels en manlig angelägenhet. Vanligt folk gick inte på gym – kunderna kallades ”bodybuilders” och höll sig för sig själva. Trenden spred sig långsamt till en början men fick hjälp av popkulturen. Först via (den trådsmale) punkpoeten John Cooper Clarke som redan 1979 tog heder och ära av fenomenet i sin dikt ”Bronze Adonis”, därefter av en betydligt bredare förgrundsfigur i Sylvester Stallones rollfigur John Rambo i filmen ”First Blood”. Trenden var här för att stanna.
Gymkedjor som World Class grundades av den flerfaldige Mr Swedenvinnaren Ulf Bengtsson och snart var träningen så spridd att Magnus Uggla inte kunde hålla sig borta från ämnet och skrev låten ”IQ”. Året därpå, 1983 lanserades teveprogrammet ”Gymping” med Susanne Lanefelt och när en Ramboövermuskulös Bruce Springsteen hoppade sönder Ullevi i juni 1985 tillsammans med sitt E-Street Band och 62 544 entusiastiska fans fanns ingen återvändo. Tio år senare grundades SATS och i dag slåss ett stort antal gymkedjor om våra friskvårdsbidrag och träningspengar, med olika sätt att hjälpa oss förbi nyårslöften, beach 2017-satsningar och postsemesterångest. Merparten av de hårdsatsande kärnkunderna är kvinnor äldre än 50 år. Rambo bor inte här längre.
Vad är egentligen ett gym? Den grundläggande tjänsten är tyngdlyftningslokalen, det vill säga finansiering av lokal, enklare träningsredskap, eventuellt en receptionist som kan hålla stänger och talk på plats och måhända en enklare servering av sallad och proteinpulver. Redan Friskis & Svettis vidgade erbjudandet till att innefatta instruktörsledd gruppträning (kedjan har i dag mer än 16 000 utbildade instruktörer) och i dag finns tjänsteerbjudanden över hela förädlingsspektrat av träning.
I den ena extremen av skalan finns grundabonnemanget på till exempel Fitness 24 Seven, som erbjuder tillträde till kedjans alla gym – dygnet runt – för 169 kronor i månaden. I den andra änden av spektrat finns ”platinamedlemsskap” och liknande på fingymmen i Stockholms innerstad där månadsavgiften (som då även innefattar nytvättade handdukar, eget skåp, hygienartiklar, mm) kan ligga på det tiodubbla eller mer.
Sveriges största kedja, SATS, med 400–500 000 medlemmar och en omsättning runt miljarden kronor har lagt sig i mitten av skalan och erbjuder grundabonnemang som inkluderar såväl instruktörsledd specialträning och tillgång till välutrustade gym. Grundabonnemanget kompletteras sedan med mängder av marginaldrivande extratjänster, till exempel personliga tränare som kostar 500–1 400 kronor per timme beroende på hur många timmar kunden köper vid samma tillfälle och på vilken utbildnings- och erfarenhetsnivå den personlige tränaren befinner sig. En annan marginaldrivande produktutveckling på just SATS är specialiserade satsningar som SATS Martial Arts, Performance (sic!) och liknande som kostar extra.
Sedan den 7 april finns nu ett börsnoterat alternativ för den som vill haka på trenden i form av Actic Group. Bolaget – som startade redan på åttiotalet under namnet Nautilus som ett vänligare och mer maskinbaserat alternativ till de mer bodybuildingorienterade gymmen – noterades i en blandning av nyemission (270 miljoner kronor, motsvarande knappt halva nettoskulden före nyemission) och exit för befintliga ägare. Kursen har sedan noteringen stannat på emissionens dryga 50 kronor per aktie, vilket ger bolaget ett börsvärde på 800 miljoner kronor. Är det här någonting att ge sig på för investerare i svenska småbolag, månntro?
Actics strategi är att växa i norra Europa (man har i dag träningsanläggningar i Sverige, Norge, Finland, Danmark och Tyskland) huvudsakligen utanför de konkurrensutsatta storstäderna. I Sverige ligger till exempel 36 procent av anläggningarna i städer med färre än 50 000 invånare, att jämföra med 14 procent för storstäderna sammanlagt. Erbjudandet placerar sig pris och exklusivitetsmässigt i mitten av förädlingsskalan, men självklart erbjuds såväl gruppträning som personliga tränare.
De senare svarade under 2016 för knappt åtta procent av nettointäkterna. 70 procent av anläggningarna ligger i simhallar (där simning således ingår i medlemsskapet). En poäng här är förstås att kedjan kan få viss draghjälp med kundbearbetning via badanläggningarna, samtidigt som etableringskostnaderna blir lägre.
Det går också att räkna med att kedjan har ett gott förhållande till kommunerna i de städer där man samarbetat länge, vilket minskar den operativa risken. Antalet medlemmar är 211 000, motsvarande ungefär hälften av SATS medlemsantal.
Vad ska vi slutligen säga om värderingen? Med en omsättning på 800 miljoner kronor, en expansionsstrategi som ska leda till en årlig tillväxt på fem procent, och mål att nå en underliggande (EBITDA) marginal på 20 procent försvarar Actic väl den värdering man åsattes vid entrén på aktiemarknaden.
Med hänsyn tagen till den förbättrade finansiella ställningen efter nyemissionen samt de relativt höga jämförelsestörande kostnaderna, torde ett resultat på 40 miljoner kronor (beroende på expansionstakt) inte vara en orimlig årstakt, vilket skulle ge ett framåtblickande p/e-tal på 20.
Priset i relation till försäljning ligger omkring 100 procent, och med tanke på styrkan i den rådande hälsotrenden – samt, inte minst intressant – möjligheterna till fortsatt konsolidering av branschen, kan företagets aktieägare förvänta sig fortsatta lyft. Även utanför gymmet.