Liten uppsida för sparsamhet och flit

Pensioner är inte en valfråga. Från ett gräsrotsperspektiv är det besynnerligt. Frågan är för komplex och en blocköverskridande, knappast populär, lösning har redan träffats. Den går ut på att bevara nuvarande system men stegvis höja pensionsåldern.

Detta då medellivslängden stigit – nu 82,3 år vilket är 2 år mer än för 25 år sedan – och förväntas fortsätta att göra det.

Från 2020 gäller fyllda 62 för att ta ut (reducerad) allmän pension följt av 63 från 2023 och 64 från 2026. Den övre gränsen för hur länge en anställd har rätt att jobba kvar enligt LAS höjs från 67 till 69 år.

Lösningen bedöms ge ett par tusenlappar mer för dem som tar pension från 67 i stället för 65. En lite högre pensionspeng ska tas ut under kortare tid. Därför blir beloppet per månad högre.

Den koppling mellan statsfinanserna och pensionssystemet som fortfarande finns handlar om grundskyddet eller vad som anses vara en skälig levnadsnivå. Att stötta fattigpensionärer är behjärtansvärt.

I bred politisk enighet har beslut fattats att höja grundskyddet via garantipension (8 076 kronor i månaden för ensamstående och 7 204 för gifta från 65), bostadstillägg (högst 5 560 kronor per månad) och äldre­försörjningsstöd som pensionärer har rätt till.

Garantipension har den rätt till som bott i Sverige i minst 40 år. För varje år utomlands görs en avräkning. Den som bott här i 20 år har rätt till halv garantipension. I praktiken har regeln liten betydelse.

Det behovsprövade äldreför­sörj­ningsstödet täcker upp de år som fattas och innebär tillsammans med bostadstillägg att en skälig levnadsnivå garanteras.

Finansieringen av garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjnings­stöd går över statsbudgeten och alltså utanför det allmänna, självsnurrande pensionssystemet. Det är kostnader som accelererar framgent men som hejdas när pensions­åldern, och därför pensionerna, höjs. Inräknat grundskydd är alla garan­terade cirka 13 000 kronor oavsett lön och antalet arbetsår.

Det betyder att till exempel under­sköterskor, den största enskilda yrkesgruppen, som jobbat hel- och deltid i 44 år med en slutlön inklusive ob-ersättningar på 25 000 kronor får samma standard som pensionär som den som knappt jobbat alls.

Behovsprövning leder till obehagliga beslutssituationer. För många ensamstående personer är tvåsamhet normalt eftersträvansvärt men skrivna på samma adress halveras bostads­tillägg och garantipensioner sänks.

För boende i hyresrätt trappas bostadstillägget av undan för undan från 100 000 kronor på banken och blir noll vid en halv miljon kronor, eller för den delen en sommarstuga med stigande taxeringsvärde. Förs förmögenheten till barnen eller om pengarna ”göms” i en bostadsrätt återkommer bostadstillägget.

Och, självklart, den som rycker in och jobbar extra behöver inte längre bostadstillägg som därför förloras. Drygt var tionde pensionär har bostadstillägg. Lika många till är troligen berättigade men vill stå helt på egna stolta ben.

Det är en matematisk självklarhet att vi behöver jobba längre eftersom vi lever längre. Givet medianlöner på närmare 30 000 kronor och den obligatoriska pensionsavgiften om 17,21 procent (62 000 kronor per år) är samtidigt nivåerna på allmän pension undermåliga för dem som har jobbat över 40 år. Orkar huvud och kropp i breda yrkesgrupper jobba till 67 eller 69 och hur ser förhållandena i arbetslivet ut?