Multimiljonär – på pappret

• Sedan texten skrevs har bitcoin sjunkit markant i värde.

Ibland räcker det inte ens att ha marknaden i ryggen för att bli rik på krypto­valutor. Bitcoinpionjären Karl-Johan Karlsson är multimiljonär – men tyvärr bara på ett japanskt papper.

Jag och min vän är mångmiljonärer. Nej, förlåt min ödmjukhet, vi är multimiljonärer. Vi äger nämligen cirka 2 000 bitcoins. När vi köpte dem hösten 2010 var varje bitcoin värd drygt en krona. Vi satsade en tusing var. Vem vet, tänkte vi, kanske blir det en megahype och kryptovalutan rusar i höjden. Kanske blir det en monetär IT-boom, där en digital valuta slår ut alla traditionella valutor.

Vi fantiserade om att vara så där tidiga på bollen som alla i efterhand fantiserar om att de kunde ha varit.

Vi ville bli en av de där stormrika skuggfigurerna som alla hört talas om, men som ingen känner personligen, en av fåtalet lyckliga som hoppade på tåget långt innan det nådde allmänhetens station.

På pappret blev vi en av dem. I skrivande stund får man över 120 000 kronor för varje bitcoin. Det innebär att vårt innehav i dag är värt mer än 240 miljoner kronor. Nästan en kvarts miljard.

Vi har nämligen till dags dato inte sålt våra bitcoins.

Men varför skryter jag så ohämmat, så osvenskt, om detta superklipp? Är det för att jag redan flytt landet, bosatt mig hundratals mil från allt vad Jante heter? Skriver jag detta från flybridge på min 100-fots super­yacht, som just nu ligger utan­för St. Barths i Karibien?

Inte alls. Jag befinner mig på ett X2000-tåg strax söder om Katrineholm. Det är en minusgrad utanför tågfönstret, men det känns som minus fyra, enligt YR-appen. Det närmaste St. Barths jag kommer är Viktor Barth-Krons samtidsprosa som hackar sig ned i Twitter­flödet på min fingerflottiga datorskärm.

Några 240 millar har varken jag eller min investerarkompis sett till. Det kommer vi heller aldrig att göra. Faktum är att vi inte har tillgång till en enda krona av det värdet, trots att vi de facto köpte 2 000 bitcoins för drygt sju år sedan. Trots att det finns giltig dokumentation på att vi fortfarande äger dem.

Förklaringen stavas Mt. Gox, en japansk bitcoin-börs. När kursen inte sköt i höjden inom några veckor tröttnade vi på att bevaka vårt innehav. Det får ligga där och växa till sig, tänkte vi, och började se investeringen som långsiktig i stället för det snabba klipp som vi från början hoppades på.

Handen på hjärtat, vi brydde oss ganska snart inte särskilt mycket. Blev det inte snabba cash, då var det inte så roligt längre.

Hade bitcoins rusat i värde de närmaste månaderna efter vår investering, då hade denna text heller aldrig blivit skriven. Vi hade säkerligen sålt av våra låtsaspengar, cashat in några hundra lakan och varit oerhört nöjda med avkastningen.

Att vi iskallt hade låtit mynten ligga, alternativt missat hela media­hypen den senaste tiden, för att sedan sälja av för flera hundra miljoner – nja, det förefaller osannolikt.

Men att vi kunde ha gjort stora pengar råder det inget tvivel om. Hur nonchalant det än låter hade vi faktiskt, mer eller mindre, glömt bort våra bitcoins flera år efter att vi köpte dem.

Omtalade kryptovalutan bitcoins kurs är av ytterst volatilt slag.

I februari 2014 blev vi påminda, när vi av en händelse läste att Mt. Gox ansökt om konkurs, efter en hacker-attack där bitcoins för flera miljarder stulits. Våra pengar verkade ha gått upp i rök.

Och det var inte längre några 2 000 spänn. Vid den tiden stod valutan i cirka 550 dollar. Om jag räknat rätt handlar det alltså om drygt nio miljoner vi kunde kammat hem, om vi fick för oss att sälja precis innan konkursen.

Hade vi tre månader innan konkursen väckt tanken på att våra bitcoins var vid liv, och sålt allt vi hade, då hade vi fått över 16 miljoner. Stora pengar, som sagt.

Så där kan man räkna fram och tillbaka i huvudet hur länge som helst. Vad hade hänt om vi gjorde si eller så. Det tjänar förstås inget till, utan skapar mest frustration, för att inte säga självförakt, över att man inte höll bättre koll på var investeringen tog vägen.

I dag är vi en av tusentals parter i en lika gigantisk som svårbegriplig rättsprocess, där alla som köpt bitcoins via Mt. Gox försöker få ut sina pengar. Vi är med i en grupp på cirka 500 personer på nätet som skramlat ihop till en toppadvokat i Tokyo, som just nu driver vårt fall.

Andra grupper gör likadant. Vissa större investerare, som har pengar och kontakter, driver sina egna fall. Vi är kort sagt en väldigt liten kugge i ett stort, juridiskt, byrå­kratiskt – och till råga på allt: japanskt – maskineri.

Hur många vanliga, svenska kronor på våra vanliga, svenska bankkonton vi kommer få när dessa kugghjul slutat snurra kan vi bara spekulera om. I dagsläget är det långt ifrån säkert att vi ens får tillbaka vår blygsamma investering på 2 000 kronor.

Vi har varken tid eller kunskap att djupdyka i denna digitala och korrupta sörja mer än vad många eldsjälar och barskrapade bitcoinpionjärer runtom i världen redan gör. Men får vi sparken från våra jobb och våra bankkonton börjar sina, eller något annat kröker vår livsstig och gör oss ovanligt desperata, då kanske det är värt att lägga de sista pengarna på en flygstol till Tokyo för att verkligen försöka få tillbaka våra pengar.

För vi är som sagt multimiljonärer. På ett japanskt papper.

Skribent: Karl-Johan Karlsson