Öberg: Dansa nära utgången

Domedagsprofeterna är redan över oss. Värderingarna är ohållbara, galenskapen pandemiskt spridd och baksmällan kommer att bli monumental, heter det.

Visst är det så.

Det gör ont när spekulationsbubblor spricker, för att fulcitera Karin Boye.

För många har spekulationshetsen runt bolag som den amerikanska dataspelsbutikkedjan Gamestop varit det avgörande argumentet. Om helt oauktoriserade småsparare kan gadda sig samman och sladda runt med kurserna i godtyckligt valda bolag kors och tvärs över den halkbana som är marknaden, menar undergångskramarna, då är slutet nära.

Vän av ordning ställer sig emellertid frågan: Är det verkligen dags att bli riktigt, konkret, orolig?

Vi som lever i dessa tider har haft förmånen att se flera bubblor på nära håll. För egen del började det redan på åttiotalet, i första små på Handelshögskolan. Aktier var ju sättet att bli rik eller åtminstone skaffa sig arbetsfritt rörelsekapital. Att sätta in studielånet när det kom, åka med uppgången, casha in och sedan finansiera ett par skidresor sågs under den inledande uppgångsfasen som trivial kunskap.

Ju närmare decennieslutet vi kom, desto hetare blev allting med finansiell hävstång i allmänhet och fastigheter i synnerhet. Det gick ju inte att gå emot när myriader av placerare marscherade i samma riktning. Nej, här gällde det att lära känna de som styrde tilldelningen på investmentbankerna när någonting nytt skulle noteras, för att inte missa den regelmässiga uppgången. Och även om värderingar av till exempel byggprojekt i Bryssel som ännu var på ritningsnivå hade ”dragit iväg” fanns inga tecken alls i skyn på att någonting kunde stänga av musiken.

Likadant var det faktiskt i nästa bubbla som stavades ”dotcom”. Att se företag som Framtidsfabriken introduceras på en magstarkt hög kurs i förhållande till exakt alla andra etablerade IT-bolag, att sälja när värderingen osannolikt nog dubblats, sågs snart som definitionen av idioti. Efter ytterligare några månaders uppgång kunde storbankernas mäklare ringa kapitalförvaltare och (ickeironiskt, nota bene) säga ”Ni står ju utanför dotcombolagen just nu. Har ni tänkt på hur illa det kommer att se ut inför andelsägarna när era årssiffror kommer? Jag råkar ha några hundra tusen ICON att sälja… så… ”

Det gick faktiskt inte så många år efter dotcomkraschen innan marknaden åter hittade skäl att plocka fram champagnesablarna. Än en gång upprepades mönstret: låga värderingar stiger, blir högre, nya jämförtal uppfinns, nya vinstprognoser snidas till och så småningom kommer ”de egentliga förklaringarna”. Det som var ett betydande likviditetstillskott i takt med att de sämsta bostadslånen värdepapperiserades utan beaktande av kraschrisk, och en allmänt frivol uppvärdering av alla äldre tiders bolag under stridsropet ”Supercykeln är här!” förklarades (än en gång) med att det var nya tider nu och därför helt rimligt att dubbla multiplarna på hastigt uppdrivna vinstprognoser i bolag som aldrig sett liknande lönsamhetsnivåer tidigare. (Och aldrig heller skulle komma att göra det).

Poängen med denna snabba rekapitulation är att mönstren går igen, och igen och igen. En rimlig korrigering av låga värderingar övergår i en lättare övervärdering som får bränsle av nya argument, uppjusterade prognoser och så har vi en stark värdeökning. Här någonstans blir det allmänt accepterat även för ovana placerare att ge sig in på börsen och framgångshistorierna börjar spridas. I våra tider är det ju fler twitterkonton som torgför ”följ mig och bli miljonär i tid för sommaren” än de som bara vill erbjuda råd för att utveckla en så kallad superkropp på samma tid. Excelrutor är hetare än magrutor, kort sagt.

Fler hänger på och eftersom ”det fungerar” att köpa det som fungerar, rullar snöbollen vidare. Redan här är de första domedagsinvesterarna ute och varnar. Men eftersom de får fel, det får de alltid så här dags i cykeln, kommer ingen att lyssna på dem. Nya paradigm som förklarar varför värderingarna skall fortsätta att stiga (i våra dagar känns TINA - ”There Is No Alternative” som det mest gångbara stormningsvrålet för massorna) Här börjar ekonomipressens krönikörer och de mest rationella investeringsstrategerna dra öronen åt sig, och varna. Men eftersom det fortfarande är roligare att jaga den sista kronan än att inte förlora de första tio procenten i en eventuell panik, vill ingen riktigt ge upp. Kanske kan samtidsbegreppet ”FOMO” (Fear of missing out) bäst beskriva detta stadium.

Om den här fasen blir för utdragen – vilket den blir i alla bubbelsammanhang - händer någonting avgörande: de första domedagsprofeterna ger upp och går in igen. En stor ekonomitidning gör en fastighetsspecial och kommer fram till att marknaden alltjämt har mer att ge. En stor kapitalförvaltare lanserar en fullinvesterad ny internetbolagsfond. En tidigare skeptisk fondkommissionär lanserar en positiv strategipresentation där det nya paradigmet (till exempel ”supercykeln”) analyseras i detalj, och letar relativt sett undervärderade exempel i alla berörda branscher. Som den gamla internetbubblevitsen löd

”Älskling, jag sålde katten för tio miljoner! Oj, vad ska vi göra för pengarna? Ja… jag fick alltså betalt i två guldfiskar värda minst fem miljoner styck…”

Så… åter till ursprungsfrågan. Är vi i en bubbla?

Otvivelaktigt. Den må vara underbyggd av kalkyler om evigt låga räntor och starka kapitalflöden, om en lugnare tid i världspolitiken med ty åtföljande långsiktig tillväxt och global specialisering, även påeldad av yrvakna regeringars finansiella corona-tredjevågs-bekämpning, men värderingarna har- det torde de flesta som sett någon bubbla förut inse – passerat flera anständighetsgränser.

Är det dags att sälja?
Nej. Inte ännu. Men mitt råd till snabbrörliga placerare är: ”Dansa nära utgången”. Förr eller senare kommer någon av de första dysterkvistarna att ge upp och förklara varför marknaden kommer att hålla denna gång. (Kanske bör till och med denna krönika ses som en varning…) och då är det nära. Vi vet inte exakt varför. Men från den första skälvningen till massflykt är det inte långt. Därför kan det vara bra att förlika sig med tanken på att under en period – precis som under fjolårets katastrofövning – inte äga aktier.

Väl mött i garderobschampagnebaren ut mot gatan!