Peter Malmqvist: "Jag har aldrig blivit lika överraskad"

Vill du vara först med våra köp- och säljråd, aktieanalyser och nyheter – följ oss på Messenger för utskick i realtid.

Nu blev det uppåt och det med besked. När nästan alla storbolag lämnat rapport summerar jag en vinstuppgång i årstakt på 20% och ett utfall mot prognos på 18%. Det är ofattbart starkt. Förra kvartalet var motsvarande siffror minus 1,7% och minus 0,8% och vi får går tillbaka till andra kvartalet 2021 för att hitta tillväxtsiffror i klass med dagens, men då mättes ju utvecklingen mot det värsta ”pandemikvartalet” 2020.

Inte heller kan jag skylla på engångseffekter, som en positiv valutautveckling och att bolagen tjänar på inflationen, för de faktorerna har varit lika under ett drygt år. I en artikel som publiceras nästa vecka går jag igenom vinstutvecklingen mer i detalj, men de viktigaste tillväxtgeneratorerna under rapportperioden var banker och exportindustrin.

Börsen normalt värderad

Med den här rapportperioden i ryggen är det inte konstigt att börsen haft en bra utveckling sedan botten den 29 september förra året. Uppgången är strålande 26% så frågan är om kraschbotten är nådd. Bolagsrapporterna ligger tveklöst i den positiva vågskålen och inte heller värderingen av Stockholmsbörsen drar ner mungiporna. P/e-talet på vinstprognoserna är ungefär 16, vilket varit normalnivån de senaste tio åren. I USA är p/e-talet något högre, men inte utmanande.

Ytterligare en positiv faktor är att inflationstakten är på väg ner, särskilt i USA. Där nåddes toppen på 9,1% i juni förra året och har gått spikrakt ner till dagens 5,0%. Mäter vi i eurozonen är nedgången inte lika markant, bara från 8,7 till 6,7% och med en oförändrad nivå den senaste månaden. I Sverige är det fortsatt dramatik, trots att ökningstakten gått ner med nästan 2 procentenheter. Ändå ligger inflationstakten på mycket höga 10,6%.

När nu vinsterna slår rekord är det inflationen som måste komma ner för att vi ska få en bestående börsuppgång. Låt oss därför analysera inflationsstatistiken. En viktig dimension är att skilja ut energikomponenten ur konsumentprisindex och då blir bilden något annorlunda. I USA har då årstakten bara kommit ner en procentenhet till 6% och i eurozonen har den endast sänkts en halv procent till 7,5% och i Sverige har vi bara ett par tiondelars nedgång till 8,9%. Granskar vi själva indexen månad för månad sågs en viss utplaning under november-december, men i år har kurvorna böjt av uppåt igen.

Livsmedelspriserna är en annan viktig indikator. Där ligger USA genomgående bättre än eurozonen. I USA började priserna accelerera ett halvår tidigare och nådde en topp i augusti 2022 på drygt 10%, en takt som nu fallit till 8%. Så inte alls i eurozonen och Sverige. Här kom prisökningarna i gång några månader senare, men nådde en klart högre topp på chockartade 17 respektive 20% och har ännu inte uppvisat något brott i den uppåtgående trenden.

Jag följer också en mycket inhemskt producerad tjänst – restauranger, för att få en känsla för det inhemska pristrycket. Efter en trög start har prisökningarna i eurozonen och Sverige kommit ikapp amerikanarna och idag ligger alla tre väl samlade kring en årstakt på ungefär 8%. I USA är trenden uppåt, medan eurozonen och Sverige fått ett tvärt brott under den senaste månaden. Det kan tyda på att konsumenterna i Europa tvingas strama åt.

ECB har förlorat självförtroendet

Räntemarknaden vet därför inte riktigt om inflationsglaset är halvtomt eller halvfullt. Centralbankerna fortsätter att höja räntan, men i långsammare än tidigare. I USA har de tre senaste höjningarna varit 0,25% vardera och i eurozonen var den senaste höjningen 0,25%. Eftersom inflationen är högre i eurozonen, samtidigt som nivån för styrräntan ligger 1,5% lägre än i USA är det svårt att förstå ECB:s logik. Det känns mer som att de tappat självförtroendet och inte vågar annat än att skugga USA. Eftersom Sverige skuggar ECB, men med någon månads eftersläpning är det en ofarlig gissning att spå en dämpning av höjningarna även i Sverige. Sett till inflationsstatistiken är det dock helt obegripligt.

Viktigast för aktiekurserna är dock ränteutvecklingen för de tioåriga statsobligationerna. Globalt sett (12 viktiga industriländer) har denna ränta pendlat mellan 2,5 och 3% de senaste månaderna. Det är stora svängningar i denna normalt stabila faktor och speglar ränteplacerarnas osäkerhet. USA pendlar kring 3,5%, med Storbritannien ligger något högre, samtidigt som Frankrike ligger på 2,9 och Tyskland på 2,2%, tillsammans med Sverige. Sveriges låga ränta är obegriplig med tanke på att vår inflationsstatistik är sämre än i de flesta andra industriländer.

Lämnar vi inflation och räntor för att titta på konjunkturen, blir den senaste rapportperioden ett bevis för att den inte är särskilt svag. Det är överraskande mot bakgrund av att en viktig konjunkturindikator, inköpschefernas index i olika länder, är på väg ner ganska markant. I USA är nivån 47, efter att ha fallit från en topp på 63 i början av 2021 (nivån för tillväxt är 50), samtidigt som eurozonen och Sverige haft en likartad utveckling, med ungefär samma fall.

Bygg- och fastighetssektorn är mörk

Breddar vi perspektivet och tittar på den samlade BNP-utvecklingen ger den en lite mildare nedgång. Dessutom verkar nedgången ha bromsat under första kvartalet i år. De större industriländer som lämnat statistik uppvisar i de flesta fall en viss förbättring. Det ligger visserligen nära till hands att flagga för att Rysslands invasion av Ukraina för ett år sedan pressade ner tillväxten, vilket skulle göra att jämförelsekvartalet är svagt. Emellertid visar varken första eller andra kvartalet förra året någon utpräglad tillbakagång, varför förbättringen under första kvartal i år får betraktas som reell, om än marginell.

Granskar vi detaljhandeln kan konstateras att den visar på fallande tillväxt i de flesta industriländer, samt att de flesta också ligger lägre än för ett år sedan. Emellertid verkar försvagningen ha bromsat upp under de senaste månaderna, utom i Sverige. Där är försvagningen dramatisk. Lägger vi in den globala bilförsäljningen i analysen kan konstateras att den har återhämtat sig det senaste halvåret, men ligger fortfarande ungefär 25% under den senaste toppnivån från 2018, både i USA och Europa.

För att göra konjunkturbilden komplett måste också bygg- och fastighetssektorn analyseras. Då blir det mörkt. Den svenska statistiken visar det tydligt, med en nedgång i bostadspriserna på 15% från toppen. USA och Tyskland följer ungefär samma trend. Granskar vi nedgången i nystartade byggprojekt i Sverige är den ännu mer dramatisk. Nedgången det senaste året är drygt 50% och börsbolagens rapporter skvallrar om ett ännu värre fall i antal sålda bostadsrätter. Begreppet tvärstopp är ingen överdrift.

Därför måste jag fortsätta varna

Och slutsatsen..? Tyvärr tror jag inte problemen är över för börsen, vilket jag även påstod förra kvartalet. Börsbolagens kvartalsrapporter tyder dessvärre inte på någon konjunkturnedgång, vilket jag anser måste inträffa för att den globala inflationstakten ska komma ner och centralbankernas räntehöjningar vändas i sänkningar. Däremot tror jag att centralbankscheferna börjar bli lite rädda för sitt eget vapen och blir mindre aggressiva. I USA på nuvarande räntenivå på drygt 5%(noll för ett år sedan) är oron befogad. Oväntade kollapser i regionala banker har ruskat om riskbilden. Där är också dämpningen i inflationstakt mest tydligt, även om det i huvudsak är kopplat till energipriserna.

Även om nu också ECB dragit ned på höjningstakten, tror jag banken är långt ifrån räntetoppen. Det finns inte mycket som tyder på att inflationstakten skulle komma ner, ens i närheten av målet på 2%. Det krävs en tydligare dämpning i konjunktur och efterfrågan för att det ska inträffa.

Därför måste jag fortsätta att varna. Börsen rider på en orealistisk förhoppning om räntesänkningar utan en konjunktur- och vinstnedgång. Det har jag aldrig upplevt.

Signa upp dig på vårt nyhetsbrev för att varje dag få de senaste aktietipsen, affärer i våra aktieportföljer och nyheter sammanfattade.