Stimulanståget mot okänt mål

Det penningpolitiska stimulanståget har tuffat på ända sedan finanskrisen.
Optimisten tror att likviditetsvågen fortsätter att dra upp börsen.
Men pessimisten fasar för en urspårning.

Temat de senaste åren har varit mycket tydligt. Med tillgångsköp samt lägre och lägre räntor (se figur 1 nedan) har världens centralbanker gjort allt i sin makt för att få igång ekonomin igen efter finanskrisen.

Centralbankerna har hela tiden funnits där och stöttat aktie- och obligationsmarknaden genom en extremt expansiv penningpolitik och har varit en bidragande faktor till att den ekonomiska tillväxten återvänt.

Stimulanserna är också en stor anledning till den goda börs­utveck­lingen vi sett de senaste åren. Lägre avkastningskrav och bristen på investeringsalternativ har inneburit stora kapitalströmmar till aktiemarknaden, något som bidragit till att trycka upp börserna till höga värderingshöjder.

Optimisten argumenterar för att den kraftfulla likviditetstillförseln från centralbankshållet inte kommer att skruvas åt i närtid och att det tillsammans med stigande bolags­vinster kommer att ta börsen till nya höjder.

Den djupa recession som följde efter finanskrisen ledde till en högre arbetslöshet än vid tidigare lågkonjunkturer varvid löne- och prisfallet blev djupare än normalt.

Den globala följdeffekten blev att centralbankerna började oroa sig för deflation. Är det något som centralbankerna i dagsläget är livrädda för är det just att strama åt penningpolitiken för snabbt.

Inflationen får samtidigt inte stiga för mycket eller för snabbt för det skulle tvinga centralbankerna att dra i handbromsen och tvingas kyla ner ekonomin. Men där är vi inte nu, med undantag för kanske USA, där en resa mot en mer normaliserad räntenivå har påbörjats för att undvika just en överhettad ekonomi.

Räntehöjningarna i USA får självklart konsekvenser på de finansiella marknaderna på sikt, men optimisten hävdar att så länge höjningarna sker i långsam takt bör marknaden kunna hantera detta då räntorna kommit ifrån så pass låga nivåer samt att konjunkturen är på väg upp.

Pessimisten

Pessimisten är emellertid långt­ifrån lika övertygad av det optimistiska resonemanget. För hur mycket går det egentligen att stimulera utan att några väsentligt negativa bieffekter uppstår?

Vi har redan genomlevt konse­kvenserna av den brustna husbubblan i USA som drevs av för låga räntor och en för frikostig kredit­givning.

Pessimisten poängterar gärna att ”lösningen” på finanskrisen var att uppmuntra till ännu mer lån i form av ännu lägre ränte­nivåer på global basis, något som också återspeglas i den rekordhöga globala skuldsättningen.

Figur 2 (se nedan) illustrerar även hur stafettpinnen av stimulanser överlämnas från en centralbank till en annan i världen. När amerikanska central­banken, Fed, drog ned på sina kvantitativa lättnader, tog de andra centralbankerna över.

I en global ekonomi påverkar dessa koordinerade stimulanser alla ekonomier i världen, oavsett om det enskilda landets centralbank stimulerar eller inte.

Ingen nedtrappning av stimulanserna finns med andra ord i sikte. Faktum är att det pumpas in mer än 200 miljarder dollar, motsvarande 1 800 miljarder kronor, varje månad från centralbanks­håll. Det är mer än under finans­krisens värsta månader.

Någonstans finns dock en ”osynlig” gräns där centralbankernas balansräkningar utgör en alltför stor del av världens sammanlagda BNP. Då finns risken att investerare på allvar börjar ifrågasätta sundheten och uthålligheten i hela det monetära systemet, något som kan resultera i en allvarlig förtroendekris.

Samtidigt kan pessimisten notera att ett positivt tolkningsföreträde har varit gällande på världens kapitalmarknader sedan finanskrisen.

Marknadens aktörer har valt att tolka mer stimulanser som något positivt för risktillgångar, vilket medfört stora inflöden till aktiemarknaden och in i mer riskabla kreditinstrument.

Men pendeln kan lika gärna svänga till ett negativt tolkningsföreträde, där investerare börjar tänka i nya banor. Det är exempelvis inte helt orimligt att individer ställer sig frågan: ”hur illa är det egentligen ställt i världsekonomin om alla dessa stimulanser fortfarande behövs 8–9 år efter krisen?”.

Pessimisten konstaterar även att det enda som egentligen händer när centralbankerna trycker pengar är att välstånd omfördelas i samhället och att nya tillgångsbubblor snabbt skapas – något som kan leda till ännu större problem längre fram.

En ”bull” är en marknadsoptimist som tror på börsuppgång

Grafen visar styrräntornas utveckling i USA, Japan, Storbritannien och i eurozonen.

En ”bear” är en marknadspessimist som tror på börsnedgång

Grafen illustrerar hur central­bankernas balansräkningar fort­sätter att expandera.