Tjäna på bubblare, snarare än dubblare

Ett av samtidens mest välanvända uttryck i näringslivet måste vara ”hävstång”. Och språkligt är trenden uppåtgående. I amerikanskan lyckas man numera väva in sitt ”leverage” i var och varannan mening, vilket betyder att svenskan kommer att följa efter. Och precis så var det ju också med finansmarknadens hävstång, optionsmarknaden, i mitten av åttiotalet.

Uppfinningen kom från USA, introducerades och populariserades av ”Optionsmäklarna” och SOFE. Snart skulle hela den svenska finansmarknaden handla med optioner, både i dess mest praktiska former och i termer av strategier som ”Straddle”, ”Butterfly” och andra exotiska varianter. På Handelshögskolan utvecklades den optionsteoretiska utbildningen snabbt och köerna till terminskursen i finansiell ekonomi växte sig snart lika långa som de mer berömda köerna till Café Opera och förköp av nya Porsche 911.

Så småningom kan man säga att optionsboomen passerade sitt ”expiration date” och förföll. Optionsanvändandet tappade sin status som folksport och blev en angelägenhet för institutioner och företagsledningar i behov av att skapa överkomliga incitaments­paket med begränsad nedsida för sina kärntrupper.

Nätmäklarnas marknadsnoteringar ger tydliga besked: Optionsmarknaden är inte längre vad den var. Men den lever. Och med tanke på det ständigt ökande intresset för aktieplaceringar, är det rimligt att tro att optionsmarknaden så småningom återerövrar intresset från privatplacerare. Än så länge handlar hjältesagorna på finanstwitter och andra breda arenor om lyckad stockpicking, alltså val av aktier (oftast små företag med underskattad teknik och affärsmodell) som utvecklas väl.

Grunden

Optioner kan ju med fördel användas av placerare som kan sina storbolag väl, men vill få bättre avkastning på sina placeringsidéer. Vi tar det från början. Optioner ger sina innehavare rätt, men inte skyldighet att köpa eller sälja en viss tillgång vid en viss tidpunkt till ett förutbestämt pris.

Det kan till exempel vara en option på SEB-aktien som ger rätten att köpa aktien för 85 kronor den nionde oktober. En sådan kostar i skrivande stund 2 kronor och 15 öre. Aktien kostar samtidigt 84 kronor.

Den som med stor övertygelse förväntar sig en uppgång på säg tio kronor under kommande fyra veckor, kan alltså välja på att investera 84 kronor och få en avkastning på knappt tolv procent. Inte illa. Men om möjlighet ges att få samma avkastning i kronor med en insats på ett par spänn, är väl det att föredra?

Den som i stället förutspår en kommande våg av kreditförluster till följd av pandemin, som föreställer sig höjda kapitalkrav på banker, inställda utdelningar och litet global oreda på detta, kanske räknar med att SEB-aktien i stället skall ned med tio kronor på samma tid?

Då kan det vara läge att köpa en säljoption på 85 kronor med samma lösendatum. Den kostar tre kronor. Inte riktigt samma avkastning som i det positiva scenariot, men ändå en investering väl värd att göra om övertygelsen är total. Detta är alltså den förenklade ­teorin.

Till att börja med går teorin att komplicera genom att göra mer avancerade lösningar, till exempel kombinationer av köp- och sälj-optioner som ger rejäl återbetalning vid stora kursrörelser, eller väldigt små, eller kursrörelser inom begränsade spann.

Utmaningen

Men den största invändningen är kanske att teorin kompliceras genom att försöka applicera den på verkligheten. Som optionsmarknaden ser ut i dag, finns två problem för den intresserade privatplaceraren.

Det första problemet är likviditeten. Det går helt enkelt inte alldeles enkelt att handla i alla aktier man skulle önska. Bäst är likviditeten i optioner på marknadsindex. Men nu handlade det ju om att öka avkastningen på egna placerings­idéer i stora bolag. Och när det gäller optionsmarknaden, är då likviditeten acceptabel vad gäller lösenpriser nära dagspriset och lösendatum i bästa fall upp till tre månader från dags dato.

Här infinner sig det andra problemet, nämligen prissättningen. När Aktiespararen i ett samtal med en gammal optionsräv låter honom titta igenom marknadens erbjudanden hajar han till och reagerar kraftigt på prissättningen. Det är stora skillnader mellan köp och säljpriser och den variabel som kan sägas styra prissättningen av optionerna ”volatiliteten” är tämligen kraftigt uppskruvad. De som ställer ut optioner ser till att få hyggligt betalt för risken.

Slutsats

Vad kan man dra för slutsatser av denna enkla studie av marknadsförutsättningarna? Det är trots allt omöjligt att avrunda i någonting annat än optimism. För den aktiesparare som vill öka sin avkastning på analysen av stora, likvida aktier finns optionsmarknaden där. Den är åtkomlig – till en början via nätmäklares vanliga gränssnitt, och för större volymer sannolikt via telefonhandel. Och rätt utvalda är optionerna möjliga att handla i på ett tillräckligt effektivt sätt.

Men för att rätt kunna använda möjligheterna krävs en hemläxa på två punkter: för det första att lära sig optionsteorierna tillräckligt väl för att kunna analysera och förstå betydelsen och funktionen av ­variabler som volatilitet och delta som de redovisas på marknadssidorna, för det andra att skaffa sig mer än en magkänsla för de underliggande aktierna. Men för den som orkar och vill lägga den tid som krävs, kan avkastningen bli väl så bra som för de som trålar aktiechattarna efter nästa kursdubblare.